Det GodaHemmet och Vördnaden för Jorden

Updated: Jun 8

Arbetsmarknaden skriker efter it-folk, chaufförer, lärare, kockar, ingenjörer, vårdpersonal och så vidare. Vi ska jobba och betala skatt och handla mat av matproducenter. Kanske koppla av med odling om det roar”. Citatet kommer från den något toxiska sociala medievärlden efter att vi blivit inbjudna till Nordegren & Epstein i Sveriges Radio P1 för att diskutera självhushållning och odling i urbana miljöer. Det är ett intressant citat eftersom den väl fångar bilden av odling som många har, nämligen som en hobby - en bisyssla till “riktigt jobb”. Vi ser dock inte odling som en hobby utan som ett sätt att uttrycka omsorg och stärka sin relation till jorden. Att producera för sina behov är inte bara en handling som underminerar ett i grunden ohållbart system utan också en handling som gör en annan samhällsgestaltning möjlig.


Följer man permakulturens principer och de produktionssystem som vi jobbar med inom GodaHemrörelsen så kan man på en vanlig villatomt bli det närmaste självförsörjande på frukt, grönsaker och i viss mån ägg. Då pratar vi inte om 3-4 odlingspallar i det skuggiga hörnet av trädgården utan om ekosystem som omsluter ens hus och vars bieffekt är att mat kan skördas till hushållet och grannskapet. Om vi utgår från Uppsala som exempel så skulle staden kunna bli självförsörjande på frukt och grönsaker under säsong om blott 1/10 villatomter skulle ställa om sina gräsmattor till GodaHem. Det vackra med det är att det skulle kunna ske helt utan massiva miljardinvesteringar i infrastruktur eller än mer intensifierat jordbruk som förlitar sig på ohållbara resursflöden. Enbart kunskap, intresse och några timmar i veckan skulle kunna uträtta något alldeles enormt. Det Goda Hemmet är möjligtvis den kraftigaste åtgärden en enskild individ som vill se ett verkligt hållbart samhälle kan ägna sig åt. Anledningen är att det Goda Hemmet ger ett alternativt samhälle långt inom planetens gränser ett ansikte. När industrierna tävlar om vem som är viktigast för den “hållbara” omställningen med fossilfritt stål, biobränslen från skogen eller vindkraftsparker så kapar de begreppet hållbarhet. De utnyttjar grafer om koldioxidbesparingar mm för att reducera begreppet till en teknisk fråga där vi ska räkna koldioxidmolekyler i atmosfären. Hållbarhet är dock inte i grunden en teknisk fråga som kan fångas i en eller ett par grafer utan en relationell sådan som utspelar sig alla interaktioner vi har dagligen. Det handlar om kvaliteten på vår relation till marken och vattnen som utgör vår bakgård och planeten. Idag karakteriseras de relationerna av dominans, kontroll och en tydlig hierarki men ska vi bygga något som är hållbart på riktigt och inte bara en parodi på ordet så krävs att vår relation till det mer-än-mänskliga karakteriseras av omsorg och respekt. Massiva vindkraftsparker visar varken naturen de koloniserar eller naturen de hämtade resurser från någon respekt. Att investera i en elbil eller att för den delen ställa om sin kost till en vegansk sådan med en handfull avocados och massa kikärtor i kylen varje vecka är heller inte handlingar som karakteriseras av omsorg eller respekt. Dessa val är möjligtvis steg mot en långsammare degradering av planeten men de är inte ens nära att möta de krav som den icke urholkade innebörden av hållbarhet ställer. Att reducera ner omställningen till tekniska handlingar och innovationer är något som enbart kan göras på bekostnad av ens intellektuella integritet. Kampen för hållbarhet är en fråga om etik och relationer, de tekniska lösningarna kan vara komponenter av detta men det är ett ursinnigt försvar av den nuvarande samhällsordningen att presentera tekniska framsteg som allas våra räddare i nöden.


Vi tror inte att klimatkrisen, våra problem med jorderosion, förlusten av biologisk mångfald eller de fortsatta kemikalieföroreningarna är något vi medborgare kan lägga över på politiker eller näringsliv att lösa. Politiken är reaktiv och näringslivet har avkastning som ett krav vilket gör det omöjligt för dem att vara lokomotivet i systemförändring. Därtill agerar dessa förändringsmakare utifrån makroperspektiv vilket innebär att de tappar förmågan att förstå hur omsorg eller respekt skulle gestalta sig i en specifik lokal kontext. Graferna och rapporterna som ligger till underlag för politiska beslut exkluderar avgörande perspektiv såsom familjehistoria, eller skogsdungens ekologi. De arbetar hela tiden utan de djupare lokala perspektiven. Riksdag och regering eller för den delen näringslivet kan med andra ord inte bära den komplexitet som lokal omsorg kräver. Förändringen till hållbarhet är inte politikens utan folkets, det är i byar, kvarter, familjer och på individnivå som möjligheten att visa på omsorg och respekt är möjlig, mer utzoomade perspektiv än så adderar så mycket komplexitet att vi tvingas agera med etiska skyggslappar. Det gör inte politiken överflödig, tvärtom bjuder det in politiken att tänka i andra banor. Istället för att konstant reagera på symptom bör politiken fråga sig hur de kan bistå människorna som bor i olika delar av Sveriges hörn att praktisera omsorg och reglera så att ett litet samhälle inte kan urholka nästa samhälles möjlighet att njuta av friska och fungerande ekosystem. Hur varje del av landet sedan praktiserar omsorg kan och bör se olika ut då dessa först och främst måste grundas i ekologiskt och kulturellt känsliga handlingar som är förankrade i folks kärlek till platsen. Det är hållbarhet - vördnad för ens baksida och respekt för andras sådana.


Poängen med detta är att hållbarhet måste betraktas som en etisk strävan - en strävan att upprätthålla dygder såsom omsorg. Den strävan är allas gemensamma sådana men den utkämpas i varje sekund varje dag, i vårt förhållningssätt till medmänniskor och till det mer-än-mänskliga. Låt det sjunka in en stund... Hållbarhet är inte elektrifieringen, det är strävan att upprätthålla omsorg i alla våra relationer! Det är inte bygget av höghastighetståg utan valet att inte kliva på de fallna furorna i skogen. Det är inte förtätningen av våra städer utan planteringen av fruktträdet vars frukt enbart kommande generationer kommer få njuta av. Hållbarhet är inte utom oss och bortom oss, det är i oss men det handlar heller inte om att välja bort - att minska vårt avtryck utan om att möta de utmaningar vi ställs inför med en integritet grundat i omsorg och respekt. Vi må misslyckas i ett teoretiskt perspektiv men strävan måste vidstå, strävan mot omsorg är vår tids mod, vår tids definition av ledarskap och den strävan får vi aldrig tillåtas vattnas ut.


Det som gör GodaHemsrörelsen så transformativ är att det är ett konkret exempel på hur omsorg kan gestalta sig. Det är en rörelse som berikar ens liv istället för att göra det fattigare, som ger en närmare relationer till maskarna i jorden, fåglarna i träden och grannarna i hönshuset som jagar dina färska ägg. Och som miljöengagerade medborgare är det just detta som exalterar oss mest. En handling för en alternativ framtid, som stärker lokala ekosystem i stunden, som kväver beroendet av destruktiva produktionskedjor och framförallt en handling som bygger den direkt nödvändiga infrastrukturen för frodande i ett lågenergisamhälle. Det är en handling där maskarna blir fler, matjorden fetare, fåglarna mer sångbenägna och vildbina hemstadda. Det är inget tvång att anlägga ett GottHem, men det är något åtråvärt. Näringsrika grönsaker i överflöd, egen honung, färska ägg i omeletten, rabarberkräm till desert, en kvittrande baksida, en anledning att vara ute i friska luften och massor med möjligheter att träffa nya människor och gamla bekanta. Vem vill ha en pool och en bokhäck när man kan ha ett överflöd av grönsaker och en äppelvägg?


GodaHemsrörelsen ger ett alternativt svar på mångas önskan om att leva mer hållbart. Vidare ger GodaHemsrörelsen miljörörelsen en positiv handling att jobba emot som motvikt till de många handlingar som oftast uppfattas som bestraffande sådana. Om runt 10-20% av Sveriges villor skulle ställa om sina gräsmattor till GodaHem så skulle vi bara därigenom kunna producera frukt och grönsaker för befolkningen. Det tar oss tillbaka till utgångspunkten att odling skulle vara en hobby som vi ägnar oss åt för att slappna av mellan arbetspassen som få av oss egentligen ser som meningsfulla. Vårt svar på den frågan tar en metafysisk utgångspunkt och ställer frågan till de som kanske tycker att odling inte borde vara mer än en hobby - vad är egentligen meningen med våra liv? Är det att tjäna ekonomin? Staten? Ska man tolka originalcitatet kan man tro att vi inte bör sträva efter att vara mer än kuggar i ett massivt ekonomiskt hjul som vid närmare granskning slukar planetens resurser. Ska vi kort svara på frågan vad som är meningen med livet så leder det oss inpå strävan att upprätthålla dygder, att vi anammar ett förhållningssätt till livet som ber oss upprätthålla omsorg och respekt i alla våra handlingar. Vi må misslyckas emellanåt men strävan(!) är det väsentliga. Det är strävan som botar tomhet, det är strävan som ger mening till vår existens. Har vi strävan har vi mening. Från detta perspektiv är inte odling någon hobby, inte enligt det GodaHemmets principer. Beviset för det kan inte läsas i text, det måste doftas, smakas och upplevas på plats, om inte genom jorden så genom människorna som genom att praktisera omsorg på sin baksida blivit en vital del av ekosystemet runt deras hus. Odling är ingen hobby utan i rätt gestaltning en revolutionär handling för alla de som vill se ett verkligt hållbart Sverige byggt på vårdande principer.



43 views0 comments

Recent Posts

See All