Varför Matparken?


Det senaste året har vi i styrelsen lagt ner otaliga timmar på att etablera Matparken. En fysisk plats som inte enbart strävar efter att förgylla närområdet utan som drivs av större ambitioner. Men vad exakt har fått oss att lägga hundratals timmar av vår fritid på att anlägga detta urbana jordbruk utan någon personlig avkastning? Vad är bränslet som driver vårt engagemang?


Bränslet härstammar från avsaknad av acceptans för samhällets nuvarande gestaltning. Skövlingen av skogar runt om i världen, gruvdriften och de accelererande globala inkomstklyftorna är alla trender som i våra ögon är oacceptabla. Vidare drivs vi av en tro på att det som är här och nu inte är någon naturlag, det är konsekvensen av människors aktiva val. En tro som innebär att framtiden är vår att forma och inte en kraft som formar oss. Förändring på ett fundamentalt systemplan är med andra ord vår drivkraft. Visst hade timmarna vi ägnat åt matparken kunnat spenderats i politiken eller i andra intresseorganisationer. Men även om de forumen ger utrymme för många möjligheter till förändring så finns sällan möjligheten att visa på konkreta lösningar som också är holistiska i sin natur. Formen av kommunikation skiljer sig med andra ord från det vi valt att göra under föregående år och de många andra sätt som en kan engagera sig på. För att bryta samhällets nuvarande gestaltning behövs alla sätt utom de dåliga men mer än andra behövs exempel som blickar in i en alternativ framtid där ekonomin underordnar sig de naturliga systemen. Exempel som utmanar idén om att utan tillväxt faller samhället in i någon form av anarki. Vår matpark utöver att förgylla Ultuna som plats hoppas kunna vara ett av många frön som bevisar att världen bortom ekonomisk tillväxt och en fortsatt kolonisation av biosfären är en vacker och åtråvärd värld.


Oavsett om man är religöst trogen ett marknadskapitalistiskt samhälle drivet av jakten på tillväxt så kan man inte förneka att ett sådant förhållningssätt har en negativ inverkan på våra ekosystem. Det syns överallt, från våra Svenska skogslandskap som reducerats till kalhyggen och trädplantager till situationen i Amazonas och vidare till litiumgruvorna i Sydamerika som ska driva vår “hållbara” elbilsflotta men som samtidigt ödelägger lokala livsförutsättningar. Idén om att evig tillväxt skulle vara förenligt med levande ekosystem framstår som närmast religös. Det finns inget som helst empiriskt stöd för att så kallad frikoppling är möjligt. Idén att den ekonomiska tillväxten kan koppla sig fri från resursuttag (mineraler, olja etc.), att tillväxtens kurva kan fortsätta uppåt i all evighet medan kurvan för resursuttag bryter sig loss och störtar ner mot noll är en utopisk fantasi. Hittills har de två kurvorna, tillväxt och materiellt fotavtryck, slaviskt följt varandra vilket grafen från Krausmann et al 2009 visar. Vad grafen och forskningen antyder är att trots alla försök att få en ekonomi som ständigt kan växa så sker detta alltid(!) på bekostnad av naturen. Ekonomisk tillväxt som ett självändåmål är ett recept för ekologisk kollaps.



Frikoppling brukar även flitigt diskuteras när det kommer till utsläpp av växthusgaser. I det avseendet kan en viss frikoppling identifieras, så kallad relativ frikoppling. För ett meningsfullt utfall krävs dock så kallad absolut frikoppling. Klimatförändringarna bör dock inte ses på samma sätt som det materiella fotavtrycket. Koldioxidutsläppen och klimatförändringarna handlar inte bara om att minska utsläppen, dvs reducera flöden utan om att hålla oss inom en specifik budget. Frågan om absolut frikoppling är möjlig är av den anledningen otillräcklig. En bättre fråga är ifall absolut frikoppling kan ske tillräckligt snabbt för att hålla oss inom parisavtalets ramar? Kallis och kollegor reder ut detta i en artikel från 2019. Tittar man på frikoppling från ett historiskt perspektiv kan man mellan 1960-2000 se en relativ frikoppling på 1.28 %. Sedan dess har dock inte ens relativ frikoppling identifierats. Den avgörande faktorn när man diskuterar klimatförändringar och tillväxt är dock (som sagt) tiden eftersom absolut frikoppling är möjlig i teorin. Anledningen är att en ökad tillväxt är synonymt med ökande energibehov. Det innebär att om ekonomin ska växa med 3% per år så krävs en frikopplingshastighet på 10.5% per år för 1.5-gradersmålet och 7.3% per år för 2-gradersmålet! Räknar vi med att fattigare länder i vissa fall behöver tillväxt så blir dessa siffror mycket större för länder som Sverige, upp mot 15% per år. Det är minst sagt problematiskt då de mest optimistiska modellerna förutspår frikoppling med en hastighet av 4% medan IPCC förutspådde i ett “best case scenario” frikoppling på 3.3% per år. Dessa siffror är långt ifrån de 15% som krävs! Exkluderar vi galna åtaganden som BECCS (kräver att vi planterar skog på en yta dubbelt så stor som hela Indien och avverkar denna för förbränning) så får vi för vägledningens skull lov att vi vända oss till Grubler och kollegors artikel från 2018 där de specificerar ett scenario som inte använder BECCS men som fortfarande uppnår 1.5-gradersmålet. Åtagandena som krävs enligt artikeln är de följande:

  • Det globala energibehovet/konsumtionen faller med 40 procent till 2050.

  • Trädplantering och förnybara energikällor etableras i stor skala.

  • Materiellt fotavtryck minskar med 20% jämfört med dagens nivåer.

  • Industriell aktivitet minskar med 42% i globala norr och 12% i globala syd.

Att det ovanstående skulle ske utan inverkan på tillväxten är inget annat än önsketänkande. Så valet faller tillsynes på fortsatt tillväxt eller frodande ekosystem.


Följer vi befintlig forskning kan vi med andra ord konstatera att vår ekonomi inte bara behöver sakta in utan de facto krympa. Att konstatera misär är dock bara för den fantasilösa. För i denna radikala omställning från ohämjad fri marknadskapitalism till ett alternativt samhälle finns äntligen utrymmet att drömma. Att omdefiniera koncept som frihet och välstånd och att omstrukturera våra liv från hets till mening. För när vissa ser förslag som tak på resursuttag eller återinförande av allmänningar som inskränkningar i friheten att exploatera naturen och människor för monetära mål så ser andra på det som friheten att äntligen kunna få ta del av levande, frodande ekosystem, att försörja sig på småskaligt lokalt fiske eller liknande. Frihet som begrepp må vara kidnappat av nyliberala marknadsintressen men i omvärderingen av vad vårt samhälle bör vara finns möjligheten att diversifiera och vidga innebörden av ordet. Detsamma gäller välstånd. För vad gör en kvinna eller man rik? Är det pengar, kärlek, trygghet, äventyr, erfarenheter, gemenskap eller vördnad för naturen och andra? Intuitivt tänker nog de flesta på rikedom eller välstånd som förmågan att köpa tjänster och prylar även om det kan vara erfarenheter, kunskap eller liknande så tycks fantasin över hur vi bör ta oss till våra mål ofta dikteras av det monetära.


Insikten att vissa berättelser och idéer indoktrinerats i oss till den grad att vi hellre utarmar jordens ekosystem än att krympa ekonomin och omvärdera vad som är verkligt viktigt för oss och hur vi kan nå dit är en ögonöppnande insikt. Den visar att den sanna makten inte återfinns hos statsministern eller riksdagen utan idéerna som informerar statsministerns eller riksdagens beslut. Allt för länge har en av de dominerande idéerna varit att välstånd formas genom ekonomisk tillväxt och att fria marknader är vägen till tillväxt. Att mening nås genom arbete som främjar ekonomin, dvs omvandla levande ekosystem och natur till produkter som kan säljas på en global marknad. Men ingen idé är evig och ska man hitta något positivt med klimatförändringarna eller kollapsen av våra storskaliga biotoper så är det att dessa problem kan kasta ljus på det oönskade och öppna dörrarna för diskussioner om hur vi vill ha vår framtid. De erbjuder ett blankt ark där vi tillsammans tillåts rita om våra samhällsstrukturer från grunden och där nya innovativa idéer kan ges utrymme att gro.


Vår matpark strävar efter att vara ett konkret exempel på produkten av en sådan kreativ process. Det är en plats som är vackrare än den kostnadseffektiva gräsmattan, en plats som drivs av lust snarare än nöd, en plats som visar att det lokala kan vara mer spännande och smakrikt än det fjärran. Matparken är dock inte mycket mer än en isbrytare, något som öppnar upp för mer storskaligt drömmande och tänkande. Tankar som av etablissemanget skulle beskrivas som utopiska eller radikala men som i en värld utan tillväxt blir logiska. Matparken öppnar upp för idéer om alternativ matproduktion där lokala kollektiv kan driva urbana jordbruk runt om i landets städer och där dessa kollektiv blir ryggraden i den urbana produktionen. Landsbygden kan åter bli den regenerativa plats där människor genom småskalighet och självförsörjning kan leva bullerbyliknande liv i harmoni med de lokala ekosystemen. Majoriteten av maten vi konsumerar kan produceras i kommunen där du bor med en stärkt biodiversitet, ökad stolthet för de lokala miljöerna och stärkta lokala kulturer som möjliga efterföljder. Sådana alternativa framtider ryms inom ramen för ett samhälle där ekonomin krympt. Och det vackra är att många fler “utopiska” visioner ryms i en framtid där jakten på tillväxt inte gör majoriteten av oss till komponenter i en massiv ekonomisk maskin vars syfte är att växa sig själv. Dessa alternativa framtider är långt ifrån de dystopiska sådana som förespråkarna för fri marknadskapitalism gärna målar upp ifall ekonomin visst skulle krympa. Idéer är makt och vårt mål är att konceptet Matpark ska inspirera och utmana dominerande idéer och tankar, bevisa om ni så vill att ett alternativt samhälle med mindre ekonomi kan vara ett varmare och vackrare samhälle. Det är dags för oss att på ett blankt ark rita fler romantiska och alternativa bilder av morgondagen. Det är bara så vi konstruerar den och undviker att konsumeras av den.


49 views0 comments

Recent Posts

See All